| Uppsats
<< | 1
| 2 | 3
| 4 | 5
| 6 | 7
| 8 | >> |
Print-friendly
(PDF, 296K) |
Blodförändringar hos kroniskt sjuka samt en teori om totala
och partiella sårenheter
|
Av
Dr Erik O. H. Enby, MD, Göteborg 1997.
|
Sammanfattning
Stora mängder okända partiklar har observerats i blod
från kroniskt sjuka individer. Partiklarna tycks invadera
de röda blodcellerna, och dessa visar då ofta generellt
en hög tendens att fastna i varandra. Partiklarna är också
delaktiga i uppbyggnaden av speciella strukturer, som ofta syns
i blodet men som också kan tänkas förekomma på
olika plan i somat och orsaka förstörelse av detta.
Målsättning
Beskrivning av partiklar i blod från subjektivt friska och
i samband med liknande partiklar i blod från kroniskt sjuka
växande strukturer samt framläggande av en teori som förklarar
en förändrings- och nedbrytningsprincip i somat.
Metod
Vitalblod från 1000-tals kroniskt sjuka tillhörande ett
genomsnittligt svenskt sjukdomspanorama har studerats mikroskopiskt
i vanligt ljusfält och i Nomarskis interferenskontrast och
jämförts med vitalblod från cirka 200 subjektivt
friska individer.
Resultat
Små oscillerande 0,5-1 mikrometer stora partiklar var ett
vanligt fynd i blod från subjektivt friska. I blod från
kroniskt sjuka fanns mycket ofta fler och större samt olikformade
partiklar, som ibland tycktes kunna invadera de röda blodcellerna.
Partiklarna förekom även i riklig mängd tillsammans
med en speciell strukturprincip, som förekom i olika storlekar
bland blodkropparna.
Slutsatser
Vissa av partiklarna misstänks kunna ge upphov till bildning
och tillväxt av fritt svävande strukturer i blodet. Dessa
återfinns ofta i blod från kroniskt sjuka. Tillväxt
av sådana strukturer antas också kunna äga rum
i solida delar av somat och därigenom ge upphov till lokala
destruktioner i detta, ledande till antingen stationärt nedsatt
eller successivt avtagande verkningsgrad hos somat.
|
Inledning
Mörkfältsmikroskopering av blod avslöjar att blodet
utöver gängse beskrivna beståndsdelar innehåller
mängder av oscillerande mycket små partiklar.
I blod från kroniskt sjuka förekommer flera och större
samt olikformade partiklar. Många forskare har antagit att
de utgör någon form av mikrobiell växt och uppfattat
dem som trolig orsak till utveckling av kroniska sjukdomstillstånd(1,
2). Bevisen för detta har dock aldrig underkastats
någon granskning.
För att utröna partiklarnas eventuella roll för utvecklingen
av kroniska sjukdomstillstånd i allmänhet, utfördes
följande mikroskoperingsundersökning. Vanlig ljusfältsmikroskopering
i 100 gångers förstoring användes för en första
snabb orientering i blodprovet medan lokalt mer speciell mikroskopering
av detta utfördes med Nomarskis interferenskontrastmetod.
|
Mikroskoperingsutrustning
Leitz´ laboratoriemikroskop Dialux 20 utrustat med 100W halogenlampa.
Modifierad UK kondensor för mörkfält, ljusfält,
faskontrast och interferenskontrast. Plan-Fluotar objektiv. Binokulär
fototub FSA. All dokumentation har skett med Leitz´ helautomatiska
mikroskopkamera Vario-Orthomat.
|
Material
och metoder
Från fingerblomman erhölls bloddroppen. För att
i möjligaste mån undvika störning av denna, användes
ej antiseptika. Bloddroppen fick genast flyta ut till en tunn film
mellan steriliserade täck- och objektglas. Blodfilmens yta
har i genomsnitt varit 13 cm² och mikroskopering utfördes
omedelbart efter provtagningen.
|
Resultat
Blodcellerna i blod från kroniskt sjuka, till skillnad från
subjektivt friska, tenderade i nästan 100 procent av fallen
att fastna i varandra. Ibland fanns därför inga fria blodceller
i blodfilmen (Figur 1).
Små sfäriska oregelbundet oscillerande partiklar, upp
till en mikrometer i diameter, observerades ofta i blodplasman från
subjektivt friska. I blodfilmerna från kroniskt sjuka förekom
däremot ofta fler och större partiklar, både enstaka
och i små kolonier (Figur 2).
De tycktes även kunna övergå i små långsträckta
former, som förekom både i plasman och i erytrocyterna,
vilka då ofta var höggradigt formförändrade(3)
(Diagram 2). I enstaka fall kunde bortåt
100 procent av de röda blodkropparna uppvisa spikklubbeform.
Ofta noterades runda diskformade ursparningar eller regioner i blodfilmerna
(Figur 3). Ibland förekom upp till
fem sådana på ett objektglas (Diagram
1). Diametern på dessa varierade men översteg aldrig
300 mikrometer. Den inre delen (nucleus) av en sådan region
var mörkare än dess periferi (coronazon) och klart avgränsad
mot denna(4) (Diagram 1,
diagram 2 och figur
3).
Interferenskontrast-mikroskopering i 1.200 gångers förstoring
visade att den mörkare inre delen kunde liknas vid ett absolut
sterilt månlandskap, medan den ljusare periferin bestod av
mängder av oscillerande olikformade partiklar, liknande de
som kunde ses i blodet för övrigt. I en del fall fluktuerade
förekomsten av dessa fynd från tid till tid, och enstaka
kroniskt sjuka uppvisade ibland genomgående en till synes
helt normal blodmorfologi.
|
Diskussion
Tre förhållanden i blod från kroniskt sjuka förvånade:
a) den ofta mycket rikliga mängden oscillerande partiklar i
olika storlekar och former, som inte bara förekom i blodplasman
utan även tycktes kunna invadera de röda blodcellerna.
b) den ofta mycket rikliga mängden av deformerade och tillsynes
förstörda blodkroppar.
c) att blodkropparna ofta tenderade att fastna i varandra.
Frågan uppstod om deformeringen av och agglutinationstendensen
hos dessa orsakades av den stora mängden oscillerande partiklar
eller om yttre påverkan i provtagnings- och undersökningssituationen
var orsaken.
Då ovanstående fynd nästan inte alls förekom
i blod från subjektivt friska medan blodkropparna i de kroniskt
sjukas blod i vissa fall var nästan helt agglutinerade och deformerade,
togs detta som intäkt för att fynden inte var några
artefakter.
Då sammangyttring även inträffar i andra kroppsvätskor,
exempelvis när mjölksyrebakterier inverkar på mjölkens
beståndsdelar och förändrar dess karaktär,
kan i analogi härmed kraftig sammangyttring av de röda
blodcellerna vara ett infektionssymptom. Således skulle agglutinationstendensen
hos blodkropparna i blod från kroniskt sjuka kunna tyda på
en i kroppsvätskorna utspridd mikrobiell växt.
Detta leder till tanken att den ofta förekommande stora mängden
oscillerande partiklar i blodplasma och blodkroppar i kroniskt sjukas
blod, utgörs av mikroorganismer. Kan det vara dessa, som ibland
attackerar blodcellerna, förändrar deras form och befrämjar
deras agglutinationstendens?(5)
Det märktes att dessa tre förhållanden ofta förekom
i blod från kroniskt sjuka, och därför togs detta
alltmer som intäkt för att en störning av somat höll
på att utvecklas. Då även subjektivt friskas blod
i något enstaka fall kunde vara förändrat på
liknande sätt, uppstod dessutom frågan om detta tydde
på en begynnande somatisk störning, där individen
ännu befann sig i den så kallade inkubationsperioden.
Ännu hade mikroskoperingen bara givit en antydan om allt detta.
Det var mest den vertikala kunskapskällan, intuitionen, i samverkan
med min erfarenhet, som fick bli vägledande för att bedöma
om en blodbild verkade störd eller ej.(6)
Då agglutinationstendensen och deformerade blodkroppar knappt
förelåg hos subjektivt friska kan det antas att den kroniskt
sjukes blod på grund av blodkroppssammangyttringen och den stora
mängden dåliga blodkroppar fyller sina funktioner i somat
med en lägre verkningsgrad än vad som är fallet hos
subjektivt friska, i vars blod cellerna ligger fria och har ett normalt
utseende.
Först när det visade sig att partiklarna ibland bildade
ansamlingar i blodplasman och förekom i stor mängd i de
diskformade regionernas coronazoner, började det bli möjligt
att ana deras betydelse på ett mer rationellt plan. Detta
fynd kunde nämligen uppfattas som resultatet av en tillplattning
av sfäriska strukturer svävande bland blodcellerna i den
bloddroppe, som flöt ut mellan objekt- och täckglas och
därmed bildade en genomskinlig tunn blodfilm. Vidare kunde
det antas att dessa strukturer mot omgivande blod begränsas
av ett skikt bestående av de partiklar som är synliga
i regionernas coronazoner (Diagram 3).
Då dessa postulerade sfäriska strukturer måste
ha bildats, och regionerna har olika storlekar antogs att de växer
och att det perifera partikelskiktet utgör tillväxtzonen.
Storleksökning hos strukturerna skulle sedermera kunna leda
till att de fångas upp i kapillärnätet, varför
de ofta hittas i bloddroppar från exempelvis fingerblomman.
Dessa bland blodcellerna svävande postulerade strukturer, som
av lätt förklarliga skäl ännu inte har observerats
i sitt naturliga tillstånd, får nu utgöra basen
för den fortsatta diskussionen. Denna kommer att gå in
på möjligheten att solida vävnader skulle kunna
utgöra substrat för denna typ av växande strukturer
med partikelfront mot omgivningen. (Diagram
4 och 5). På platsen för
strukturväxten skulle då uppstå vävnadsdestruktion
och ibland perforering av organytor med tömning utåt
av strukturinnehållet. (Diagram 6).
Detta, som i dagligt tal kallas var, motsvarar alltså enligt
denna teori den mörkare delen, nucleus, i en diskformad region.
Den defekt, som uppstår i organytan kan rubriceras som ett
sår, och då de postulerade växande strukturerna
faktiskt kan tänkas leda till vävnadsdestruktion och sår,
kommer de i fortsättningen att benämnas sårenheter.
En sårenhet i solid vävnad skulle innan perforation utåt
stå för det totala s k inre såret, vars sfäriska,
mot omgivande vävnad gränsande, såryta omsluter
sårinnehållet. Vid perforation övergår det
totala inre såret till ett partiellt yttre sår, vars
skålformade såryta kommer att vara täckt med rester
av strukturinnehållet och i storlek motsvara blott en del
av den teoretiskt sett totalt möjliga sårytan. I båda
fallen finns givetvis en partikelfront eller växtzon mot en
angränsande vävnad (Diagram 7).
De celler som har lämnat plats för inre och yttre sårbildning
skulle i blodet kunna ha sin motsvarighet i de devitaliserade och
formförändrade blodceller, som så ofta förekommer
i blodet vid kronisk sjukdom.
Sårenheter kan tänkas leda till vävnadsdestruktion
i vilken del av somat som helst. De lokala vävnadsförlusterna
ersätts förvisso i de flesta fall av en stationär
ärrvävnad, men ibland kan detta utebli. I det senare fallet
förblir såret öppet, och kan också öka
i storlek om partikelfronten mot omgivande vävnad förblir
aktiv. Som ett mellanting kan också tänkas en alltmer
utbredd ärrbildning, om ärrvävnad bildas direkt i
partikelfrontens spår. De olika alternativen leder till antingen
en på olika sätt stationärt nedsatt eller i olika
avseenden successivt avtagande verkningsgrad hos somat.
Faktum är att blod från kroniskt sjuka kan vara helt
fritt från ovan beskrivna fynd och se helt normalt ut. Detta
kan tyda på en inneboende förmåga hos partiklarna
att ibland dras till och uppehålla sig i andra områden
i somat. Deras förmåga att kunna övergå till
små långsträckta former kan betyda att de även
ändrar egenskaper och söker andra miljöer än
den blodet erbjuder. En annan möjlighet är att de begravts
bland agglutinerade röda blodkroppar eller att de deltar i
blodkroppssammangyttringen. Detta skulle kunna vara några
förklaringar till att blodet ibland kan vara helt fritt från
ovan beskrivna fynd även om svår kronisk sjukdom föreligger.
|
Epilog
I plasman bland blodkropparna i blod från kroniskt sjuka ses
ofta, utöver gängse beskrivna beståndsdelar, mängder
av olikformade partiklar. De kan förekomma enstaka eller bilda
kolonier, och de kan även invadera de röda blodcellerna.
Sannolikt förekommer ett flertal olika partikeltyper. Gemensamt
för dessa är att de tycks vara involverade i tillväxtprocessen
hos arkitektoniskt likartade strukturer, av vilka en del även
torde kunna växa fram i solida vävnader.
I enlighet med att en växtprocess dominerar, förändrar
och slutligen ”utarmar” en jordmån, kan man tänka
sig att sådana processer i somat långsamt föröder
detta, varvid inledningsvis olika sjukdomsbilder kommer till stånd.
En första kännedom om sådana växtprocesser
kan uppnås genom blodmikroskopering.
|
Referenser
(1) Béchamp Antoine
(1911). The blood and its third anatomical
element. Philadelphia. Boericke & Tafel.
(2) Enderlein, Günther
(1981). Bakterien-Cyclogenie. (2.
Ausgabe). Hoya. Semmelweis-Verlag.
(3) Enby Erik O. H.
(1989). Förekomst
av cykliska mikrobiella processer påvisade i blodet hos kroniskt
sjuka patienter. (Die Präsenz
zyklischer mikrobischer Prozesse Nachgewiesen im Blut von chronisch
erkrankten Patienten). Hoya. Semmelweis-Verlag.
(4) Enby, Erik O. H.
(1984). Mikrobliknande
bildningar i blod vid kroniska sjukdomar. Svensk Tidskrift för
Biologisk Medicin, Swedish Journal of Biological Medicine. Nr 1.
s 22-26.
(5) Scholander C., Treutiger, C.J., Hultenby, K.
& Wahlgren, M.
(1996). Novel fabrillar structure confers
adhesive property to malaria-infected erythrocytes. Nature
Medicine. Nr 2. s 204-208.
(6) Johannes Paulus II
(1992). Vetenskapens världsbild och
tron. Signum. Årgång 18. Nr 9/10. s 301-304.
|
| |
Detta verk är
skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk. Uppsatsen kan mångfaldigas och spridas endast i sin helhet
och utan förändringar. © Dr Erik Enby 1997-2004.
Illustratör: Lisa Örtengren |
| |
| Uppsats
<< | 1
| 2 | 3
| 4 | 5
| 6 | 7
| 8 | >> |
Print-friendly
(PDF, 296K) |
| |
|
